Så länge trädet växer i skogen och är ”levande” så expanderar det både i höjd och omfång.

Tillväxttakten beror helt på de yttre förutsättningarna i form av ljus, vatten, näring och konkurrens från andra träd.
När man fäller trädet och sågar det till timmer, så ”dör” egentligen inte trädet utan vad som händer är att tillväxten upphör och en långsam nedbrytningsprocess startar. Man kan säga att det är början till slutet – men denna nedbrytningsprocess tar oerhört lång tid.

De ”skador” som förekommer på timmer/virke/snickerier o.s.v. är alltså helt naturliga processer, som kan påskyndas eller fördröjas av oss människor.
redan för 1000 år sedan impregnerade vikingarna sina båtar och hus med tjära – en produkt som man utvinner ur kådrika delar av trädet – oftast stubbar – genom att hetta upp dem så att tjäran rinner ur – bokstavligt talat.
Den inre delen av trädstammen kallas kärna och i en furustock har den alltid mörkare färg än ytveden (splinten) som finns runt omkring.
Granens kärna har oftast samma färg som ytveden men är ofta hårdare.
En granstock kan alltså skadas av röta i de yttre delarna , men fortfarande vara fullt frisk i kärnveden, som på bilden.
Man ser också tydligt att en stock/planka/bräda alltid spricker när den torkar – från kärnan och radiellt ut mot ytan.
Dessutom ändrar virket form när det torkar – vrider sig och krymper lite grann. Alla spänningar som byggts upp under trädets växtperiod, frigörs när man sågar itu stocken.
I bräder och plank ska man helst såga bort själva kärnan, men använda kärnveden alldeles intill, som i regel har den högsta kvalitén.

När man byter delar av hus i stort eller smått – så är grundregeln att INGET ska bli sämre (material eller utförande) än det man byter ut.
Detta ställer höga krav på hantverkare och materialval…